Ignatiansk spiritualitet är ett sätt att leva som bygger på Ignatius av Loyolas Andliga övningar.

Ignatius av Loyola levde på 1500-talet. Han grundade jesuitorden, som bland annat påven Franciskus tillhör.

Han skrev sina Andliga övningar som en vägledning för dem som vill söka Gud i sitt liv. Boken är inte menad som en bok att läsa från pärm till pärm, utan som en hjälp att konkret öva sig i att allt mer upptäcka hur Gud är verksam i ens eget liv. Det han skrev om var inte i första hand tankar eller idéer, utan han beskrev det han själv hade prövat. Hans andliga övningar bygger på hans egen livserfarenhet.

 

Något om Ignatius liv

Liksom flera av dem som kyrkan kallar helgon, levde han första halvan av sitt liv som allt annat än helig. Ignatius föddes som medlem av en framstående adelsfamilj. Stolthet, rikedom, familjestatus, militär makt, tapperhet i strid och en anpassningsbar tro var delar av hans arv. Han kom senare att kalla den vägen för ”rikedom, ära och högmod”.

I det fransk-spanska kriget om överhögheten över kungariket Navarra, deltog han ivrigt i försvaret av staden Pamplona, när en kanonkula träffade honom och krossade hans högra ben på flera ställen. Vid 30 års ålder riskerade den stolte Ignatius att drabbas av ett mycket hämmande funktionshinder. Ovanpå det tvingades han ligga nedbäddad i sängen under nio långa månader med ett nära nog förstört knä som måste läka. En av de få sysselsättningar han kunde ägna sig åt var läsning, och bland de enstaka böcker han hade att välja på fanns dels en bok dels om Jesus liv, dels en om helgonen.

Så kom det sig att han helt oväntat började reflektera allt djupare både över sina reaktioner i det inre och dessutom över sitt hittillsvarande liv. Han nåddes av en överväldigande insikt om sin egen egoism och sitt missbruksliknande beroende. Han hade djupt religiösa upplevelser och lämnade så småningom sin rika familjs adelsslott som en fattig pilgrim.

Men omvändelsen var ännu i viss mån ytlig: han ville fortfarande ge sig ut i världen och utmärka sig i strid, vinna ryktbarhet och ära, även om det nu gällde hela världens gudomliga konung Kristus. En stor del av beteendemönstret och värderingssystemet var ännu oförändrat.

En mycket djupare kris och större förtvivlan krävdes för att han skulle nå verklig förändring. Än så länge försökte han bevara kontrollen över sitt liv och driva fram en förändring av egen kraft. Han hade blivit djupt medveten om sitt livs stora misstag, och nu ville han nu få kontroll och övervinna synderna genom egna ansträngningar. Han tvekade inte alls om att skulle vara möjligt för honom, bara han – liksom förr – tog i och ansträngde sig tillräckligt.

Han övade sig genom hård askes, han biktade maniskt sina synder gång på gång, drev upp sig själv på nätterna för att genomföra långa bönetimmar, ålade sig särskild diet och det ena efter det andra. Men i stället för att nå kontroll, blev han efterhand helt behärskad av skuldkänslor, och skam. Till sist var han mycket nära att ta sitt liv.

Livet hade kraschat och han hade nått botten. Först där, i den alla djupaste smärta och förödmjukelse, kunde han inse att han inte kunde prestera någon gärning av egen kraft. För honom blev den avgörande insikten att han måste ta emot allt i livet, absolut allting, som Guds kärleksfulla gåva till honom. Detta var i själva verket kulmen för hans omvändelse: inte tiden i sjuksängen och hans första uppenbarelser, utan insikten om den egna maktlösheten, denna fullkomliga kapitulation inför Gud.

Det ledde till en upplevelse som senare blivit en klassisk händelse inom mystiken. Ignatius gick, enligt hans egna ord, ”andaktsfullt” på en väg längs floden Cardoner. Han satte sig ner en stund med ansiktet vänt mot floden som rann där nedanför. Han var då med om, vad han senare beskrev som att han var med om att ”hans förstånds ögon öppnades” och att ”han fick stor klarhet i sitt förstånd”. Det var alltså fråga om en ”intellektuell vision”, eller ”en syn oberoende av både yttre och inre ögon”. Det präglade resten av hans liv. Med hans egan ord: ”När han nu efter fyllda 62 år samlar ihop all den hjälp han har fått av Gud och allt han har fått veta under hela sitt levnadslopp, så kan allt detta sammantaget i hans ögon ändå inte mäta sig med det som han erfor vid detta enda tillfälle.”

Tidigare hade Ignatius haft fromma men självupptagna ambitioner att härma och helst överträffa helgonen. Han satte sig själv i tillvarons centrum. Från och med nu blev istället Gud alltings grund och den som fick vara i centrum av hans liv, den som alltid hade initiativet. Själv kunde han bara svara på Guds vilja och samverka med den.

 

Redan på Ignatius av Loyolas tid vid mitten av 1500-talet samlades grupper av lekfolk runt första jesuiterna. Efter hans död slöt sig ett antal samman med målet att utveckla lekfolk i ignatiansk spiritualitet. Rörelsen tog namnet Congregatio Mariana – man såg sig som församlade inför Jesu mor Maria, med Ignatius som föredöme. Häromåret firade rörelsen 450 år som ignatiansk lekmannarörelse.

Rörelsen fördjupade sitt evangeliska uppdrag och bytte 1968 namn till Gemenskap i Kristet Liv (Christian Life Community). Den är idag den ignatianska rörelsen för lekfolk och en del av ett ignatianskt nätverk jorden runt. Den har ett litet globalt kontor, och finns numera även representerad i FN.

Men den verkar framför allt lokalt genom tusentals grupper runt om i världen. Där sker den huvudsakliga verksamheten. Genom att vara med deltar man framför allt i den lokala gruppen, och åtar sig där att ömsesidigt ge och ta emot stöd.

Gemenskapen är framväxt ur jesuiternas tradition, öppen för alla kristna som söker Guds närvaro i sina liv utifrån Ignatius av Loyolas spiritualitet och andliga övningar.