Utdrag ur boken Av kärlek till verkligheten – Ignatianska grundord, av Willi Lambert (Veritas förlag)
Om man vill karakterisera den ignatianska spiritualiteten med ett enda ord är ”väg” på kornet.
Ignatius av Loyola föddes 1491 på borgen Loyola i Baskien, och till en början var hans väg uppåt: en karriär vid hovet. Med en allvarlig knäskada, som han ådrog sig vid förvaret av fästningen Pamplona 1521, började den spikraka väg uppåt som han hade planerat att istället bli en andlig omvändelseväg och en karriärmässig utförsbacke. Den ledde honom ner i avgrunden till självmordets rand men också till höjder av mystisk förbundenhet med Gud.
På denna livsväg betraktar Ignatius sig själv som ”pilgrim”. Varje människa är homo viator, människa på väg. Utmärkande för Ignatius är att han i så hög grad upplever pilgrimskapet som sin personliga andliga livshållning, att han alltid undertecknar sina brev med ”Pilgrimen”. Han bekänner sig offentligt som sådan och det är därför helt följdriktigt att hans andliga självbiografi kom ut under titeln Pilgrimens berättelse.
Denna hans inre väg kommer till uttryck i Andliga övningar. Ignatius jämför dem med ”att gå och att springa”. Som vägledare ger Ignatius den bedjande människan hjälpmedel att göra andliga erfarenheter. Vägens spiritualitet är dessutom alltid förknippad med andliga erfarenheter. På övningarnas böneväg ledsagar människan genom alla ”andliga landskap”: till Edens lustgård, genom öknen, genom mörka avgrunder, uppför Tabor, till Golgata och upp på himmelsfärdens och utsändningens berg.
Den bedjande, övande människan uppmuntras att bli Jesu följeslagare, han som själv är Vägen där Gud kommer människan till mötes. Som alla vägar har också den här vägen viktiga vägskäl, där det gäller att fatta beslut. Ignatiansk spiritualitet är en beslutens, beslutsamhetens och frihetens spiritualitet. Framför allt i de övning och riktlinjer som gäller val finns många ignatianska hjälpmedel för beslut och väghjälp.
Ignatius skriver i Andliga övningar: ”Var och en bör betänka, att han i alla andliga ting bara kan göra framsteg, såvida han frigör sig från sin egenkärlek, sin egenvilja och sin egennytta.” (Jfr AÖ 189)
Realism, verklighetssinne, förknippar man inte spontant med fromhet och spiritualitet. Ignatius kan betraktas som realisten bland de heliga. Mestadels är Ignatius ordknapp och ”låter gärningarna tala”, men också språket visar på hans kontakt med verkligheten: erfarenhet, verk, verklighet, mål och medel, ”Gud i alla ting” är frö honom viktiga begrepp. Framför allt hans syn på Kristus som ”Alltings Skapare och Herre” visar på en ”tro som älskar världen” (Karl Rahner).
”Gud omfamnar oss genom verkligheten”, lyder ett ömsint andlig uttryck. Ignatiansk spiritualitet inbjuder till att låta oss omfamnas av verkligheten och att omfamna verkligheten, också om den stundtals är hård och motbjudande.